RosaBandet Galan

Sitter och tittar på rosabandet galan nu.. Och blir riktigt berörd av alla inslag angående bröstcancer. Och har fällt en och en annan tår med kan ja lova. För det är så hemskt så de finns inte. Tycker att det är jobbigt att titta på lite med för har själv haft en närstående som gått bort i bröstcancer. Min moster dog 2000. Och det har varit en mkt jobbig och svår tid, och är fortfarande ibland.. Hon finns alltid med i tankarna. Och just nu när man tittar på den här galan och får se inslag där det finns människor som har förlorat en närstående så är det jobbigt att se för man tänker oxå tillbaka. Såg förut att det var en man som förlorade sin fru och sen att hans minsta dotter dog i bröstcancer o sen hans andra dotter som oxå fick de några dagar efter att hon fött sin andra dotter.. Det är så jäkla hemskt.. Men att den andra dottern då har goda chanser till att klara sej. Och jag tycker att det är så starkt att ställa upp i tv och prata om det.. Och jag tror att sånna människor verkligen berör och når ut till människor..

Jag är själv väldigt rädd för att drabbas.. Jag vet inte varför, men kan va att min farmor dog i cancer och min moster..
Det är jobbigt att se på tv hur personen i fråga som drabbas mår och dom i deras närhet, o man ser hur jobbigt och hur dåligt dom mår. Usch det är så hemskt så de finns inte..

Jag kommer nog aldrig glömma den dagen som jag fick reda på att min moster hade somnat in.
Jag var 13 år skulle fylla 14 samma månad, och jag var på disco den kvällen det var en fredag, och min bror skulle hämta mej vid 12 tror jag det va, och när jag väl sätter mej i bilen o vi är påväg hem så ringer pappa tror jag de va och sa att vi skulle skynda oss hem och det gjorde vi och jag förstod att det var nått allvarligt som hade hänt. Väl hemma så berättar mamma och pappa att min moster nu hade somnat in i sitt hem. Och andreas sitter på en stol och säger ingenting och jag börjar gråta. Och sen så går jag bort med mamma lr pappa kommer inte riktigt ihåg. Och möts av min äldsta kusin och hennes man i köket och att se deras miner va nått så hemskt.. Och när jag väl bestämt mej för att jag vill se henne så möter jag min andra kusin som kramar om mej hårt, o sen går jag in o ser henne ligga där o "sova" på sin säng med händerna på magen, o den sorgen går inte att beskriva. Och jag vet att jag känner på hennes panna och den är alldeles kall.. Och allt är bara så hemskt, jag kan inte beskriva, men jag kände mej så tom. Och jag förstår inte varför det skulle hända just henne, varför hon skulle gå bort i så ung ålder egentligen.. Varför inte hon skulle få uppleva något. Finns egentligen inte ord för o beskriva.
Men jag tror att hon finns däruppe i himlen nu och tittar o vakar över hennes närstående.

Nu ska jag se klart rosabandet galan! Nu har jag iaf fått skriva av mej och jag måste säga att det var faktiskt skönt. Mina tankar går till alla närstående och dom som drabbats av cancern, och jag hoppas att dom kommer att kunna rädda många många fler liv i framtiden att dom kan besegra cancern en gång för alla..

P&K