Det inre

Dagarna går och jag känner mig mer och mer inlåst. Inte med tvång men rent psykologiskt. Det sämsta med att studera helt på distans är att man blir isolerad, till en början är det rätt skönt, att gå hemma att välja när man känner att man vill plugga. Men jue längre tiden går jue mer saknar man den sociala biten man hade när man jobbade. Då kommer man ut träffar människor.

Jag saknar mina arbetskollegor. Både från Ramstorp och från Homemaid.
Jag saknar mina vänner.

Nu sitter man hemma, blir mer och mer rädd för att gå ut. Man får någon slags social fobi. Och för varje dag som går, så går man längre in i sig själv och till slut när man tvingas lämna det trygga boet kommer ångesten över än. Så man gör allt för att undvika att behöva gå ut.

Man kommer längre och längre ifrån det verkliga livet. Man får inte mer motivation eller energi till att plugga utan snarare tvärtom den avtar och man skjuter allt framför sig och till slut så har man en hel hög som ska va klar på kanske 1 dag och helt plötsligt så kom en enorm stress över än, så man tappar helt fokus och vet knappt vart man ska börja.

Jag frågar mig nästan varje dag att är det de här jag vill? Vill jag bli undersköterska? Ja är svaret, men har jag valt rätt med tanke på vad jag egentligen vill jobba med. Med det jag tror jag vill jobba det, passar jag verkligen för det yrket. Jag vill inrikta mig mot socialt arbete det har med psykiatri och psykologi att göra där man kan jobba som behandlingsassistent. Jag vill på något sätt hjälpa barn och ungdomar som hamnat snett eller som av någon anledning mår psykiskt dåligt, jag vill va där och hjälpa och förändra den människans liv till något bättre.

Man kanske isåfall skulle ha utbildat sig till behandlingsassistent men hade man gjort den utbildingen, inte för att jag kommit in då jag inte har rätt betyg men om iaf om man sen inte alls vill jobba med då har man gått en utbildning där man har en massa lån man ska betala tillbaka, i onödan.

Så då kanske undersköterska ändå är bra för jag kan jue hjälpa människor hur som helst om inte barn och unga så kan jag jue alltid vända mig till äldrevården eller liknande.

Någonting som det faktiskt pratas om för lite och som oftast ses som något dåligt är psykisk ohälsa. Personer som mår dåligt av en eller annan anledning pratar gärna inte om det, oftast skäms man eller så orkar man bara inte med alla följdfrågor osv. Men vad skulle egentligen hända om man började prata om det om människor öppnade upp sig mera, vad skulle då hända?

Det jag kan konstatera iaf eller min teori att det är så otroligt vanligt att man har svackor där man går ner sig i någon slags depression under en period. Och egentligen de e väl inget med det. Man kanske behöver göra det också för att sedan resa sig upp ännu starkare än innan.

Jag skriver just detta och blottar mitt inre för att jag vet att det är så många som mår dåligt men som inte vågar prata om det. Detta är ett sätt för mig att få ur mig mina tankar och funderingar för att jag ska slippa och bära på det.
Och jag vet att det är bara jag själv som kan göra förändringarna, ingen runt omkring kan göra det.